Social smärta=fysisk smärta

Omgiven av slangar, apparater och mätare. Ett stort sjukvårdsteam arbetar febrilt. De ger extra adrenalin. Inget hjälper. Hennes kropp svarar inte längre. Efter en dryg veckas kamp ger hennes späda kropp upp. Den orkar inte mera. Ansvarig läkare säger att nu är det slut, vi stänger av respiratorn. Det blir alldeles tyst och stilla. Min väninna släpper taget och lämnar oss. Fram tills dess hade vi levt på hoppet.

Då brast det för mig. Mitt hjärta ryktes ur kroppen. Att se sorgen hos hennes närmsta anhöriga och höras deras gråt är bedövande smärtsamt. Vi faller ihop i gråt. Orkar inte längre stå upp.

Det har gått en liten tid, men det gör fortfarande ont att tänka på. Jag saknar henne så mycket. Det känns som ett tryck över bröstet. Och jag märker att jag inte har samma ork. När jag ger mig ut i skidspåret svarar inte kroppen som den brukar. Jag som brukar vara stark som en oxe. Jag känner mig svag. Men det är ändå skönt att röra på mig. Kroppen behöver bli av med stresshormoner. Dessutom får jag några må-bra-hormoner på köpet.

Mitt sätt att hantera alla typer av problem är fysisk aktivitet. Så har det alltid varit. Och det är jag oerhört tacksam för. Att köra ett tuft träningspass löser upp de flesta spänningar. Att sedan kombinera det med yoga eller andra former av långsamma rörelser stärker mig både fysiskt och mentalt. Även i dag. När hjärtat är trasigt.

Jag tänker tillbaka på mitt första möte med Dr. Naomi Eisenberger i New York 2012. Hon höll föredrag om Social Pain och vi talade om hur det påverkar oss i samarbetet med andra. Naomi och hennes team med hjärnforskare hade upptäckt att hjärnan inte kan skilja mellan fysisk smärta och det de kallar social smärta. Det är i princip samma områden i hjärnan som aktiveras antingen vi bryter benet eller om vi blir socialt kränkta. Det visar sig också att om vi äter smärtstillande medicin så får det samma effekt. Både för att lindra den fysiska smärtan som att dämpa den sociala smärtan. Läs mera på https://www.edge.org/conversation/naomi_eisenberger-social-pain.

Vi har många metaforer för det här: mitt hjärta gick i kras, han stack en kniv i ryggen, hon dog av sorg. Vi vet att det inte är korrekt rent medicinskt. Men metaforiskt speglar det ganska väl hur hjärnan kan uppleva det. Den psykiska smärtan kan upplevas rent fysiskt.

När jag håller utbildning i att leda med hjärnan pratar jag mycket om den sociala hjärnan. Hur viktigt det är att förstå hur den funkar. Men det är först nu som jag verkligen ser innebörden av det jag lär ut. Och jag är återigen tacksam för den kunskap jag har. Det hjälper mig just nu.

Jag äter inte medicin. Jag tränar och umgås med mina nära och kära. För nu behöver min hjärna mera närhet och social samvaro än någonsin. Det är mitt kryptonit för att återvinna min fulla styrka. Jag vet att smärta går över. Jag andas och ger det tid.

Stäng meny